1990-talet

Centerpartiet hade problem på 1990-talet. Den bakgrund partiet haft i att se den lilla människan, inte minst på landsbygden, decentralisera makt och vara sparsam med skattemedel försvann och ersattes av en beklaglig form av principlöshet. Olof Johansson lämnade regeringen i protest mot Öresundsbron och hängde istället med Göran Persson. Partiet som genom historien kämpat för egenmakt åt befolkningen blev istället stödhjul åt en centraliserande och maktfullkomlig socialdemokratisk regering. Den borgerliga samverkan som varit – och är – den enda möjligheten att bryta evig socialdemokratisk makt bröts upp.

Det här reagerade Centerstudenter mot. Centerstudenter krävde partiledarens avgång och drev på för att partiet skulle kalla sig liberalt.

På kort sikt hade Centerstudenter säkert kunnat stärka sitt inflytande över partiet genom att driva på för små förändringar i frågor som inte gjorde någon upprörd. Samarbetet mellan Göran Persson och Centerpartiet hade säkert kunnat bli lite mer liberalt om Centerstudenter bara arbetade närmare partiet.

Men för att vinna på lång sikt måste man ibland kunna ta obekväma ställningar. Det var ett viktigt steg i den riktning som Centerpartiet har rört sig i sedan dess – de senaste femton åren har Centerstudenter och CUF gjort partiet öppnare, liberalare och bättre än det någonsin varit.

I dag finns det naturligtvis inga skäl att bråka med partiet på samma sätt. Centerpartiet är det grönaste, öppnaste och frihetligaste partiet i Sverige. Deras utveckling går åt helt rätt håll, och vår roll är inte att byta riktning utan att stärka den utveckling som redan finns. Men 1990-talet lär oss vikten av långsiktighet. Centerstudenters roll är att kunna se ett steg längre. Vi ska inte bara vinna nästa val eller nästa partistämma. Vi ska vinna nästa generation. De ståndpunkter vi tar i dag kommer inte bara forma partiet om ett år, utan vara vägledande i decennier. Det är en insikt att ta med sig från 1990-talet.